Sven-Åke Dahlberg, min bror, stod mig mycket nära. Han föddes i en barnrik, men kärleksfull familj den 14 december 1937.

Trots den stora barnaskaran var han efterlängtad. Han föddes nämligen som första sonen efter sex flickor. Efter dryga två år kom jag och sedan lillasyster Kerstin. Far Harald var dräng och sedan byggnadsarbetare och Mor Hilda skötte barnen och hemmet. Vi levde under mycket fattiga förhållanden. På Sorgenfri där vi hade en enrumslägenhet bodde vi alla elva. Barnen låg i rummet och far och mor i kökssoffan.På kvällen riggades sovplatserna upp. Kerstin låg i en utdragen byrålåda och fem barn låg på tvären i en utdragssäng.Trots knappa förhållanden har syskonen, de flesta boende i Malmö, alltid stått varandra nära och hållit samman. Sven har alltid haft ett stort intresse för sin hemstad Malmö och har i flera decennier samlat på vykort, de flesta från hembygden. Sven hade sedan 20-årsåldern en reumatisk sjukdom, vilken periodvis gav honom ett stort lidande och så småningom gjorde honom rullstolsbunden. Han drabbades av flera andra svåra sjukdomar. Trots detta startade och drev han egen installationsfirma till sin död. Sven var en kämpe och dog av en lungsäckscancer efter långdraget svårt lidande den 16 november 2007.

Sven blev barnlös och på sin dödsbädd gifte han sig med Millis, sin sambo sedan 25 år. Svens fantastiska vykortssamling är unik. Tillsammans med min svärdotter Helene skall jag försöka lägga in alla de c:a 6000 vykorten på denna hemsida och i möjligaste mån göra de flesta uppgifterna sökbara.

Kalmar våren 2009
Bertil Dahlberg

Piccos lillebror Bertil

Skapelsen piccosvykort är min pappas. Min kärleksfulla och omtänksamma pappa Bertil gick bort 23:e mars 2020 av en infernaliskt snabbväxande cancerknöl som satt mellan hans hjärta och ryggrad. Så paradoxalt. Han som hade både ett stort varmt hjärta och en aldrig svikande ryggrad. I Bertils hjärta fanns en bottenlös källa av kärlek som han spred till alla i hans omgivning. Pappa hade också en stark kompass, omtanke och ryggrad. Han stod upp för de svaga och utsatta.

Jag minns många historier som pappa berättade om sin uppväxt. Alltid var det med glädje och kärlek. Hans far Harald var en enkel diversearbetare. Harald tog byggarbeten och cyklade runt på gårdarna runt Malmö där han gjorde dagsarbeten. Harald och mor Hilda bodde i ett av fattighusen i östra Malmö när Bertil var liten grabb. 9 syskon var det, 7 systrar och två bröder. Alla 11 bodde i en 1-rummare med dass på gården. Bertil och Picco sov skarfötters i en säng medan 6 systrar låg på tvärs i en bred säng. Lillasyster Kerstin sov i en byrålåda som drogs ut på kvällen. Harald och Hilda i köket.

Pappa läste högt för Picco där i sängen. Picco hade svårt för skolan, hade säkert diagnosticerats med ADHD idag. Av den anledningen blev det mycket äventyr och heta uppgörelser mellan bröderna. En gång jagade Picco Bertil genom hela Malmö med en hammare efter att Bertil hade skjutit en stenkula på Piccos tumnagel. Bertil var en duktig skytt och Picco hade utmanat honom att träffa en femöring som han höll mellan tummen och pekfingret. Du får den om du träffar den sa Picco. Han fick den aldrig, kulan träffade lite för lågt. Systrarna tog förstås hand om sina bröder och Bertil lärde sig läsa på det sättet. Med den förmågan gick han vidare och tog studenten och sedan blev han läkare i Lund. När han pluggade bodde han i ett gårdshus i Lund och hade inte mycket pengar. En vinter när vattenledningarna frös i det lilla gårdshuset cyklade Harald med en säck kol på pakethållaren från Malmö till Bertils räddning. Bertil älskade sin far. Hans mor var av samma virke som hans far men där var det lite mer ordning. Och det behövdes säkert med 9 barn och Harald som mest skrattade, busade och umgicks med barn och vänner.

Från fattighuset fick dom flytta till Annebergs gård på 40-talet där familjen blev kvar fram till 1965 när gården inte längre passade in i det nyutvecklade området runt stadion. Där på gården hade pappa Bertil det ärofyllda uppdraget från sin mor att gå och handla varje dag precis så att det räckte till den stora familjen med de små slantarna som Harald drog hem. Torget på Dalaplan och Möllevången blev det varje dag tills pappa flyttade till Lund. Harald gick bort några månader efter jag föddes 1965 och pappa var förkrossad.

Bertil träffade sin Margareta, min mamma, på valborgsmässoafton 1955 i Pildammsparken. Mamma bodde på andra sidan parken på Kronborgsvägen. De följdes åt hela livet och skiljdes först när pappa lämnade detta paradis. Mycket kärlek mellan mamma och pappa minns jag från min uppväxt. Han stod alltid vid hennes sida. Och mamma följde troget efter pappa när han gjorde sin praktik under mina första levnadsår. Mamma skötte om ett vackert hem och sina barn. Det var fyllt av kärlek mitt barndomshem.

Som färdig läkare brydde Bertil sig främst om människorna. Han var skicklig och påläst förstås, satt ofta med facklitteratur i öronlappsfåtöljen och rökte Borkum Riff i pipa. Jag stack ofta ner näsan i hans plunta med tobak, den söta kryddiga doften kommer jag alltid minnas med kärlek. Han berättade gärna och ofta om det som hände på sjukhuset i Kalmar där han fick fasta anställning 1968. Han såg människan bakom sjukdomarna. Tittade säkert, som han gjorde med alla, sina patienter djupt in i ögonen. Han berättade att han hade med sig en liten skalpell på sina ronder och tog bort små vårtor som besvärade de gamla. Han var väldigt omtyckt av sin personal som dök upp mangrannt på hans födelsedagsfester. Klinikchef på Länssjukhuset i Kalmar blev han till sist efter det att han startat dialysavdelningen i Kalmar.

I våra hus i Kalmar var pappa alltid ute i trädgården. Han planterade exotiska växter och skötte om de enkla blommorna. Jag minns ett persikoträd som dignade av frukter i Lindsdal och äppelträdet med äpplen som meloner i Kalmarsundsparken. Ett Signe Tillish som han klippte som ett Bonsai-träd. Rosor och magnolier. Hallonbuskar och jordgubbsplantor. Men alla blommor skulle få samma omtanke. Det var han tydlig med min pappa Bertil. Alla blommor är lika mycket värda. Det kommer från pappa och det bär jag med mig. Alla är lika mycket värda.

Picco fick förstås så mycket det gick och mer av hans lillebrors kärlek. Picco samlade på vykort och när han gick bort tog pappa hand om samlingen och la timmar, veckor, månader och år på dessa vykort. Han dokumenterade och kartla de vackraste korten. Tolkade stämplar och snirklig handstil och la in allt i en databas. Det är detta som är grunden till piccosvykort. Pappas enträgna verk i saknaden av sin bror.

Men så slutade Bertil på en skärrad vårdavdelning i Helsingborg precis när pandemin bröt ut. Inga av hans gamla kollegor kunde vara där och hjälpa honom. Jag och mamma var där i dödsögonblicket. Hjärtat stannade för cancerknölen tryckte ihop det stora kärleksfulla hjärtat till slut. Det kollapsade och orkade inte pumpa blodet längre. Begravningen blev bara för den närmsta familjen. Inga andra fick komma . Det var så många som älskade min pappa och hade velat vara där. Men det blev en väldigt fin stund med sång och musik av hans barnbarn och barn. Jag var helt förkrossad ett helt år. Saknaden är fortfarande avgrundsdjup. Har funderat så länge på att skriva ihop detta men det har inte gått innan.

Jag älskar dig pappa

Malmö hösten 2024
Olof Dahlberg